Det är något speciellt med att segla jämfört med ett vanligt jobb eller en annan idrottssatsning, eller en hobby eller en resa.

12647486_10156569552735094_1527891369404859614_n12540816_10156539331205094_7351373258198415906_n

Många pratar om att det är själva miljön ute på havet. Vågornas lek under brädan, en fågel som sätter sig i masten, fantastiska solnedgångar på sena tränings- och tävlingsdagar. Livet på sin höjd.

 

Jag har tänkt en hel del på en helt annan aspekt av seglarlivet. Det känns som om vi är riktigt lyckliga idrottare, erfarna av livet, ivriga till nya äventyr och inte rädda för vad som väntar runt hörnet.

Har du någon gång stigit av planet i ett helt främmande land där du inte pratar språket? Brutit dig loss från tendensen att hålla ihop med andra från Skandinavien och insett att du nog inte kommer behöva prata svenska på ett par veckor. Du kommer nog inte behöva briljera med den superskarpa engelskan eller ett bra vokabulär heller. Du kanske har kastat dig ut i en ny kultur och försökt förstå dig på hur världen fungerar på den nya platsen, var man ska handla, gymma, cykla eller gå ut med vännerna och äta utan att spräcka budgeten. Om du någon gång har befunnit dig i en liknande situation vet du att det är en ögonöppnande upplevelse, du får chansen att finna dig själv bland främlingar, eller gå ut på äventyr med nya och gamla vänner.

Som seglare upplever vi något liknande många många gånger per år. Vi åker till en ny plats och gör oss hemmastadda. Detta innebär nya träningskompisar från andra länder att komma överens med och jobba tillsammans med. Det innebär att studera vädret, hur vrider vinden runt sockertoppen i Rio till exempel? Hur förändras vinden på grund av det där höga hotellet på stranden? Vi letar mönster som inte lokalbefolkningen tänker på. Vad händer när det regnar, blir det kallt då, och hur mycket stiger temperaturen på eftermiddagen? Ibland är allting planerat och studerat, ibland gäller det att hålla ögonen öppna och finna sig i situationen. För att kunna leva som seglare behöver man vara en mästare på att göra det bästa av situationen man finner sig i.

Jag tänkte beskriva en typisk resa för oss som vindsurfare.

Resan börjar egentligen ca två veckor innan avresedatumet. Panikplaneringen. Är flyget köpt? Materialet påbokat, får det plats? Ta sig från A till B med kompisens kompis som kör ”taxi” med sin skåpbil. Air B&B? Har jag verkligen allting med mig? Hur mycket material kommer jag göra sönder och var kan jag göra nödlösningar om det krisar. Budgeten är tight och kvällarna fram till avresan är fyllda med ett par ångest-laddade timmar vid datorn.

Varför började man inte tidigare med planeringen kanske? Det hade varit bra. Sanningen är att du sitter vid datorn dagarna före tävlingen i Miami och förbereder nästa resa till Israel. Det är då man avundas tvåmansbåtarna och landslagsseglarna, kanske är det lite lättare för dem att hålla deadlines? Fast ändå inser man att de nog har en hel del andra stressmoment och är än mindre självständiga i sin planering, så respekt till dem!

Okej, resan går av stapeln och historien om hur allt kom med på flyget får vi ta en annan gång. ;)

12800120_10156676733100094_255850499207810867_n

IMG_8094

Nästa stopp.
Du ska ta dig från en flygplats till en annan med två 3 m långa paket som väger ca 30 kg styck, en cykel och ytterligare en ”normal” väska på 30 kg. Bussen du valt för transporten är ganska liten så när dörrarna öppnas är bästa draget att ställa sig framför hela berget med paket och ge ett stort leende till alla du ser. Chauffören blir ganska arg och ropar ut protester som du inte förstår men lyckligtvis bli han lugnad av de andra passagerarna som till och med hjälper dig ombord med materialet. De blir lite röda i ansiktet men ser glada ut och i slutet av bussresan har du fått några nya vänner. Det är alltid roligt att höra gissningar på vad det är man har i ”väskorna”.

Efter ytterligare flyg och skjutsar av kompisar kommer du äntligen fram till klubben och kan montera upp materialet. Dagen efter när du är ute på vattnet har allt planerande varit värt det och du kan äntligen få dina efterlängtade timmar på vattnet. Nu gäller det bara att komma bra överens med alla konkurrenter och samarbeta för att just din grupp ska få så effektiv träning på vattnet som möjligt, det är inte allting det lättaste. Men det får bli en annan historia.

Min poäng med allt detta är hur mycket vi lär oss varje resa. Att ha en positiv syn på människor och att alltid vara självsäker när det gäller att lösa problem är bara en av de viktiga lärorna. Detta gör så att jag alltid ser fram emot nästa resa trots att planeringen och de egna utläggen ofta tar emot. Det är nog något som de flesta seglare har gemensamt; vi blir sällan rädda när det är svårt, tvärt om, det är då vi är i vårt rätta element.